Hem · Ingen kategori · Att fira eller inte fira namnsdag?

Att fira eller inte fira namnsdag?

Namnsdagsfirandets betydelse har varierat under åren. De tidiga kristna ansåg att det var mer kristet att fira en persons namnsdag än födelsedag. De trodde på arvsynden och fann ingen anledning att fira dop och födelse som inledde det syndfulla jordelivet. Dessutom ansåg de att det var en hednisk rit att fira en persons födelse. Då var firandet av dopet och namnsdagen lämpligare.

Namnsdagen firades inte heller direkt för den person som hade namnet utan mer för att hedra det helgon eller den martyr som personen var döpt efter. De tidigaste namnlängderna listade till största delen helgon och martyrer.

I Skandinavien firade vi varken födelsedagar eller namnsdagar under flera århundraden. Firandet började främst som en modefluga under 1600-talet bland de högre stånden, de som hade tid och pengar och gärna tog intryck av utländska sedvanor. Och betydelsen av namnsdagsfirandet har varierat en hel del i Sverige, både i sociala miljöer och olika landsändar. Det har varit vanligast i städer och borgerliga miljöer och mindre vanligt i sydvästra Sverige.

1747 fick Kungliga Vetenskapsakademien ensamrätt på att ge ut almanackor och 1749 kom den första officiella svenska namnlängden. Almanackor finansierade stora delar av akademiens verksamhet och innehöll förutom namnlängden bland annat även olika astronomiska uppgifter vilka användes av till exempel jordbrukare. Detta gjorde almanackorna mycket populära och upplagorna blev förhållandevis stora.

Till en början var namnlängderna fyllda med gamla katolska helgon men så småningom utökades de med flera namn av icke-religiös art. De namnen togs dock bort igen i 1797 års almanacka.

Det dröjde ungefär 100 år innan man fann sig nödgad att revidera namnlängden. Många namn hade blivit omoderna och föråldrade och man tillsatte en kommitté som skulle ta fram en nyare och svenskare namnsdagsförteckning. Ledamöter från bland annat Svenska Akademien gav riksdagen uppgiften och redan 1900 var den klar och den nya almanackan kom 1901. Flera helgonnamn, 150 stycken, hade tagits bort och 28 hade ändrats. Hela 177 nya namn tillkom, bland dem flera kvinnonamn som nu uppgick till 134 mot tidigare 79. Man ändrade en del namn genom försvenskning, det vill säga att den äldre latinska formen byttes till en mera lättillgänglig svensk variant, exempelvis blev det latinska Sixtus det svenskare Sixten. Man flyttade runt en del namn också och hedrade berömda svenskar genom att lägga deras namn på deras födelsedag eller dödsdag. Givetvis kritiserades den nya namnlängden som för modern men vissa uppenbara missar hade också gjorts då många vanliga namn som Marie inte hade tagits med och dessutom dominerade mansnamnen enormt.

2011-03-13